Brännöfåren är en grupp får från Brännö som härstammar från Bohusfåret - det får som förr var vanliga i Bohuslän. Fåren har ett säreget utseende med lite bredare huvuden, korta kroppar och långa ben. Både baggar och tackor kan ha horn eller vara hornlösa och har ofta en ganska mjuk lockig ull. Dessa får av allmogetyp anses vara kloka och lätthanterliga, vana att åka båt till sommarbete på öar i skärgården.

Alla dagens Brännöfår kommer från Gösta Karlsson på Brännö. Gösta har haft får på Brännö under hela sitt liv och hans föräldrar och deras föräldrar hade liknande får. Gösta hade behållit en del får av ”det gamla slaget” - även om han hade andra får också. De är från dessa (gamla slagets) får som dagens Brännöfår stammar.

Gösta hade inte köpt in nya baggar speciellt ofta, utan oftast använt egna baggar - detta berättade Gösta för Eva och Axel Davidsson (från Föreningen Svenska Allmogefår) 2004 då de var och besökte honom för att titta på fåren.

Så vitt Gösta visste var detta den enda besättningen som hade kvar får av ”det gamla slaget” i sin flock. Det fanns en del liknande får på andra öar också men där använde man baggar av andra raser. Fåren ”av det här slaget” hade blivit kvar på Brännö för att ”de är bra att ha o göra med och de klarar sig själva på öarna över sommaren”. De är snälla och tillgivna, vana att åka båt och krånglar aldrig när det gäller att komma hem på hösten. Sommartid hade Gösta ofta sina får på Stårholmen och Kroksholmen som ligger bredvid Brännö och ibland på Galterö.

I alla tider har fåren och korna varit viktiga för Brännöborna. Vid 1900-talets början hade de flesta gårdarna höns, en ko och några får.
”Smörräntejorden”/inägomarken på Brännögärde var viktig odlingsmark och därför måste alla betesdjur bort därifrån senast 1 maj varje år. Då flyttades får och kor (med båt) till utmarkerna på Brännö och Galterö eller till andra intilliggande mindre betesöar.

Galterö, som ligger precis bredvid Brännö och bara skiljs av ett smalt sund, har varit ett viktigt utmarksbete för Brännöborna, särskilt för fåren. Det finns ett par gamla vadställen, där de var någorlunda bra botten, så djuren kunde vada över. Enligt gammalt fanns även en stenlagd bro.

Vid början av 1900-talet fanns det 40 kor och 400 får som betade på Galterö.
Man hade åkrar som brukades även på Galterö och då städslades vallpojkar för att hindra att djuren förstörde odlingar och vall. Det var ju också viktigt att inte djuren tog sig tillbaka till Brännö. Nattetid kunde då djuren tas in i ”Söboa” (fårhus).

Fåren gick kvar på Galterö över sommaren för att sen vid månadsskiftet augusti-september samlas in då lammen skiljdes av och togs hem. Alla fårägare gjorde lite olika, en del tog hem alla lamm, andra bara bagglammen.

Detta sätt att hålla får bedrivs än idag på Brännö och Galterö- men nu har man ju lite olika raser och man har byggt en stenbro emellan öarna så nu kan alla fåren tas hem och skiljas ifrån och sen släpps tackorna tillbaka till de baggar som ska betäcka under hösten.

Av ullen spann man och stickade bland annat värmande tröjor, sockor och vantar där det också var vanligt att man stickade in människohår för att få plaggen mer vattenavvisande och hållbara. Man vävde också finnvävar, samt värmande ryor med vackra mönster.

Det var 2003 som Anna Yngvesdotter och Jörgen Kaldemark (som hade en liten gård i Jörlanda) fick köpa får ”av det gamla slaget” av Gösta Karlsson på Brännö.

Det är dessa 5 tackor och den svarta baggen Flor som är founderdjuren till dagens Brännöfår. En föreningsmedlem fick även köpa de sista av Gösta Karlssons får. Då köptes två gamla tackor 2021. Även dessa ingår i founderdjuren. Den ena av dessa har nu fått 2 fina bagglamm.

Fåren är ofta grå i olika nyanser, många föds mörka med vita tecken, sen grånar ullen. En del föds vita med mörka fläckar, en del är gulmagade/ mufflonteckande. Även Gråmufflonteckning förekommer.
De är duktiga mödrar som vanligen får 2-3 lamm.
Ullen är ofta ganska mjuk men ibland förekommer märghår/stickelhår - manhår. Ulltypen varierar från ryatyp, till gobeläng och finullstyp.
Storleken är ca 40-50 kg.
Brännöfåren är ofta tama och lugna. De betar ofta på bergiga öar och holmar, går gärna i terrängen och har bra fodersök.

Brännöfåren har gener från fåren av ”det gamla slaget” som förr hölls på öarna i Bohuslän. De utmärker sig genom sin kroppsbyggnad och färgteckning och har anpassat sig till de karga betena på öarna och är viktiga kulturbärare.

Genbanksansvarig

Louise Westerberg, 070-311 22 03
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Genbanks ansökan kan skannas in och mejlas till
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Eller postas till:
Louise Westerberg
Ormön 116
742 96 Gräsö

Brännöfåren är en grupp får från Brännö som härstammar från Bohusfåret- de får som förr var vanliga i Bohuslän. Fåren har ett säreget utseende med lite bredare huvuden, korta kroppar och långa ben. Både baggar och tackor kan ha horn eller vara hornlösa och har ofta en ganska mjuk lockig ull. Dessa får av allmogetyp anses vara kloka och lätthanterliga och vana att åka båt till sommarbete på öar i skärgården.

Brännöfåret bör bevaras då de har gener från får av det gamla slaget, som förr hölls på öarna i Bohuslän. De utmärker sig genom sin kroppsbyggnad och färgteckning och har anpassat sig till de karga betena på öarna och de är viktiga kulturbärare.

Gösta Karlsson hade under hela livet haft får på Brännö i Bohuslän, hans föräldrar och deras föräldrar hade liknande får. Han var själv 11 år när han köpte sin första bagge på en grannö. Han kämpade hårt för den, rodde dagligen till grannön, men han hade 50 öre för lite jämfört med vad den bagge han så hett önskade sig kostade. Han kunde inte tjäna mer, för det fanns inga jobb för en elvaåring, men tillslut gav baggens ägare med sig och sålde baggen. Denna bagge är stamfar till alla Göstas baggar. Han har inte köpt in nya baggar speciellt ofta, utan oftast använt egna baggar - detta berättade Gösta för Eva och Axel Davidsson från Svenska allmogefårföreningen 2004, då de var och besökte honom.

Tackan främst i bild är en av Gösta Karlssons sista tackor av de gamla slaget.

Anna Yngvesdotter och Jörgen Kaldemark hade en liten gård i Jörlanda nordost om Göteborg, de träffade Gösta Karlsson som kom för att hämta hö våren 2003. Gösta berättade om sina får och paret blev intresserade. De fick köpa flasklammet Såpa från Gösta och senare under hösten köpte de några fler tackor och en bagge med horn ur samma flock.

Anna kontaktade allmogefårföreningen och
berättade om Gösta Karlsson och hans får på Brännö. Eva och Axel Davidsson åkte senare ut och besökte Gösta och tittade på hans får, de ansåg att vissa av fåren var av det gamla slaget = utmärkte sig som allmogefår. Även Johan Pettersson (senare Widing) gjorde för allmogefårföreningens räkning ett besök hos Gösta något år senare. Han tyckte att fåren nog härstammade från Bohusfåret men fick intrycket av att de får han då såg hade för stort inslag av korsning.

David J Kinsman

David J Kinsman har sin hemvist i nordvästra England, han är geolog och forskare och är en av de ledande engelsmännen när det gäller bevarandearbete. Han är också en av världens främsta experter på fasanraser. David har forskat systematiskt om får och han har skrivit en bok om utrotningshotade får av ursprungliga raser. Själv har han en flock med svarta fyrhornade får som härstammar från Saint Kilda eller Hebriderna.

Några veckor i juli 2003, var David J Kinsman och hans fru Diane, på besök i Skandinavien för att lära sig mer om de gamla inhemska fårraserna. När de besökte
Eva och Axel Davidsson fick de höra talas om de intressanta fåren på Brännö. David J Kinsman kontaktade Anna Yngvesdotter och tillsammans åkte de ut och besökte öarna runt Brännö.

David skrev en rapport från besöket där han beskrev fåren. Fåren var vita, grå och svarta, de hade kort svans och små öron, en del hade horn och andra var kulliga. Även en del av lammen hade horn. David tyckte de påminde om Åsenfår och andra skandinaviska kortsvansade får. Det fanns också en del får med längre svans och större öron så David uteslöt inte att det kan ha förekommit inkorsningar av andra raser.

David J Kinsman tyckte att fåren var väldigt intressanta och mycket väl värda att bevara. Han rekommenderade att man skulle identifiera, dokumentera och ta vara på de får som var mest typiska allmogefår. Att minst tre besättningar skulle hållas och helst en separat baggflock för att säkerställa genetisk variation. Fåren skulle vara värdefulla som landskapsvårdare på öarna i skärgården och goda representanter i det historiska landskapet utanför Göteborg.

Här några av bilderna David J Kinsman tog 2003.

Lite historik

Fåren på Brännö ca 1930-talet. Judith Fribergs fotosamling. Tv Judith Friberg (1906-1983) och th modern Julia Friberg (1877-1941).

Här ser man några av deras får, både mörka och ljusare, både kulliga och behornade.

I alla tider har fåren och korna varit viktiga för Brännöborna, vid 1900-talets början hade de flesta gårdarna höns, en ko och några får. ”Smörräntejorden”/inägomarken på Brännögärde var viktig odlingsmark och därför måste alla betesdjur därifrån senast 1 maj varje år. Då flyttades, med båt, får och kor till utmarkerna på Brännö, till Galterö eller andra intilliggande mindre betesöar. Galterö som ligger precis bredvid Brännö och bara skiljs av ett smalt sund, har varit ett viktigt utmarksbete för Brännöbornas husdjur, i synnerhet för fåren. Det finns ett par gamla vadställen där det var någorlunda bra botten, så djuren kunde vada över. Enligt gammalt fanns även en stenlagd bro.

Vid början av 1900-talet fanns det 40 kor och 400 får som betade på Galterö. Man hade åkrar som brukades även på Galterö och då städslades vallpojkar för att hindra att djuren förstörde odlingar och vall. Det var ju också viktigt att inte djuren tog sig tillbaka till Brännö. Nattetid kunde då djuren tas in i ”Söboa” (fårhus).

Här ser man tomtningen Söboa på Galterö, muren var troligen högre och det var eventuellt även ett tak.
Fåren gick kvar på Galterö över sommaren för att sen vid månadsskiftet augusti-september samlas in då skiljdes lammen av och togs hem. Alla fårägare gjorde lite olika, en del tog hem alla lamm, andra bara bagglammen.

Idag finns det 9 fårägare på Brännö som fortfarande flyttar fåren till Galterö och man har totalt ca 80 tackor och 2 baggar. Man har byggt en ny bro över från Brännö till Galterö vilket gör det enklare då man ska ta hem alla fåren vid skiljningen på hösten och för att sen kunna släppa tillbaka de som ska betäckas.

Håkan Hallander skriver så här i boken"Lantraser"om fåren i Bohuslän.
”När Per Kalm 1742 gjorde en resa i Västergötaland och Bohuslän på uppdrag av läromästaren Carl von Linné, skrev han om fåren i Bohuslän ”Får hava de något här i orten, enkannerligen på öarna, där de trivas mycket väl... Av fårmjölken gör de på de flesta ställen ost, då de merendels blanda henne tillhopa med komjölk.”

1924 fick agronom Sven Sixtensson i uppdrag av dåvarande Fåravelsföreningen att resa runt i södra Bohuslän för att undersöka förutsättningarna för fårskötsel. Han besökte bl a öarna i trakterna av Marstrand och i skärgården närmare Göteborg bl a Klöverön, Justön, Lovön, Elgön, Rörön, Björkö och Kalvö.

Han fann att fårbesättningarna vanligen var ganska små, maximalt 20 tackor, ofta färre än 10 får. Sommartid gick fåren vanligen på sommarbete på öarna och flyttades från ö till ö om betet tröt. Vintertid gick fåren ute hemma runt gårdarna och försörjde sej där gott på ljungbete, i varje fall under mildare vintrar. Inför lamningen tog man dock in fåren. Fåren gick mycket ogärna inomhus ens i mycket dåligt väder.

Fåren klipptes en till två gånger om året. Avkastningen var ca 2-3 kg otvättad ull per djur. Slaktvikterna låg på ca 12-15 kg, vilket för den tiden och den utfodringen måste anses som utmärkt. Också fruktsamheten var hög, vanligen fick tackorna tvillingar, men även tre och ibland även fyra lamm förekom. Baggfrågan löste man som man alltid gjort, använde egna bagglamm eller bytte bagge med någon granne.

Vissa bönder ansåg att fåren var för små och man hade i vissa fall försökt öka storleken genom att ta in ”stora präktiga baggar” från fastlandet, men baggarna hade emellertid snart dukat under och inte ens deras avkomlingar lyckades heller så bra i kampen om tillvaron.

Sven Sixtensson ansåg att enstaka baggar var riktigt bra till det yttre, men var rädd för effekten av inavel på lång sikt. Han tyckte att de flesta baggarnas avelsvärde inte var de bästa då typen på fåren var mycket heterogen - dvs färgen var inte enhetlig. Sixten ansåg fåren småvuxna och högbenta. Men han tyckte sej kunna skilja ut 5 olika typer som skiljde sej åt exteriört, dvs färg och hårlag
1. Helsvarta eller svarta med bläs, ullöst huvud och ullösa ben.
2. Helvit med horn, ullöst huvud och ben.
3. Helvit utan horn, i mycket påminnande om Cheviot.
4. Sådana med huvud och ben, bruna eller gråspräckliga, ull vit, huvud och ben ullösa.
5. Oxforddown liknande djur, speciellt på holmar som tillhörde fastlandet.

Sixtensson var brydd och kunde inte peka ut vilken speciell ras fåren tillhörde, men påpekar att bönderna på öarna inte gärna ville skiljas från de ”djur som genom generationer äro vana vid de säregna förhållandena på öarna och holmarna vid Västerhavet”. Bönderna själva hävdade att fåren var av ” det gamla svenska slaget” Sixtensson insåg inte värdet i att de inhemska bohuslänska fåren klarade att i en kärv miljö och på magert bete producera en god lammskörd.

Håkan Hallander påpekar att just det faktum att fåren var så varierande tyder på att det är en gammal lantras, högbent, behornad och starkt varierande i färg.

Hushållningssällskapet ansåg på den tiden att ordnat avelsarbete inte hade någon plats på öarna. Korsningsförsök hade redan tidigare visat att stora får inte klarade miljön i den Bohuslänska skärgården.

Håkan Hallander hittade inga Bohusfår 1989 då han skrev boken Lantraser.

I Bohuslän spann man ullen och stickade bl a värmande tröjor, sockor och vantar det var också vanligt att man stickade in människohår för att få plaggen mer vattenavvisande och hållbara, man vävde bl a finnvävar, samt värmande ryor med vackra mönster.

Här ser man en behornad tacka och de ljusa lammen.
Alice Lorén, född Andersson, (25/4 1924 - 1/2 2014 med sina ulliga kompisar i Skedets trädgård 1948.

En bild från Herön, Tjörn, ca 1940-tal.

Bilder från FB gruppen Brännöhistoria